Aldrig nöjd?
Idag på hemvägen funderade jag en del...
Vilken del av min personlighet är det som gör att jag ger mig in i matcher jag vet att jag inte kan vinna? Som tvingar mig att sparka på en stängd dörr, och när jag sparkat mig blodig tvingar mig att sätta mig utanför och vänta på att dörren kanske, kanske, om jag har riktigt mycket tur, öppnar sig på glänt så att jag får komma in i värmen?
Jag är expert på att sätta upp mål höga som hus...varför gör jag det? Vem var det som sa: "Om du siktar mot stjärnorna kanske du når trädtopparna"? Jag hade aldrig nöjt mig med trädtopparna....
Jag vill ha stjärnorna, annars får det vara.
Jag har bytt tjänst fem gånger på sju år. Så fort jag känner att jag kan det jag ska och inte har så mycket mer att lära, söker jag mig vidare, mot nya mål... Som tur är är jag anställd på ett företag som uppmuntrar till utveckling, men även där finns väl en gräns, och kanske det till viss del borde vara dit jag nått nu. Men jag vill vidare, på en väg som inte är självklar, som ingen testat... Och jag vill det nu!
Detsamma hemma... Jag har en superlägenhet där jag trivs och nyss har renoverat färdigt, men vill ändå röra på mig, vill inte springa på samma gamla människor i affären och trapphuset.
Nyss blev jag så förbannad på mig själv...varför kan jag inte bara inse att stjärnorna sitter där de sitter, att dörren är så stängd den kan bli, och att det för fasen är roligare att hålla hov på Mosebacke än att snällt sitta och vänta på stjärnfall?...
